Det finns, hävdar jag, en likhet mellan backhoppning och reklamtävlingar. I alla fall när det kommer till bedömningskriterier.

I hopptävlingarna ges poäng för både längd och stil. Stilpoäng utdelas enligt det internationella skidförbundets normer.

Vid större tävlingar poängsätter fem domare hoppets stil utifrån en skala mellan 0 och 20. Stilpoängen bedöms i tre delar. Luftfärd, landning och “färden ut emot bromsplan”. I luften kan man dra fem poäng, i landningen och färden ut emot bromsplan 7. Det finns en linje i backens nedre del som måste ha passerats innan hoppet kan bedömas som stående, kallas ofta för fallinje eller fallgräns. Om hopparen faller innan denna linje dras alla sju poäng från färden ut emot bromsplan. Landar man inte på fötterna dras även de sju poängen bort…

Och så vidare. Otroligt komplicerat.

Man kan känna med Jan Boklöv här. Vår svenske backhoppare som flög längst av alla när han var som bäst, men som fick poängavdrag för att han flög för fult.

Och eftersom jag har suttit i juryn i en del reklamtävlingar, vill jag påstå att det Jan var bra på hade gått hem i 100wattaren men inte i Guldägget.

Och därför känner jag, å andra sidan, inte ett dugg med Jan. För jag vill ha bedömningskriterier. Jag vill att det finns tävlingar som bedömer utförandet, utseendet, list och lust. Jag gillar Guldägget och jag älskar Cannes.

Just nu är jag så nyfiken på hur snacket går i jurygrupperna kring våra bidrag i Guldägget.

Hoppas det inte blir en kraschlandning.