Nog för att jag jobbat länge i denna min kära bransch, men det här utspelas till och med före min tid;) Läs om Leon, gamla goa slogans och reklamrevolutionen på 60-talet.

http://www.dagensstory.se/page/355/370/734

Det var väl det jag visste. Växter stimulerar kreativiteten. Jag blir ju som galen varje vår när plantskolorna kör fram alla växter, ser framför mig hur praktfull min trädgård kommer att bli i år. Hur prunkande, fantastiskt och underbart vacker den kommer att te sig de närmaste 3-4 månaderna.

Den här våren var det aklejor som speciellt vann mitt hjärta. Jag vet inte hur många jag släpat hem, häftigaste primadonnan hittade jag på Linnégatan. Hon bara stod där och nickade med alla sina rosa-vita blommor. Att avstå var inte att tänka på trots att jag inte riktigt visste var hon skulle kunna få plats.
(Läs mer…)

Den kreativa processen är en märklig bubbla av lust, ångest, klarsynthet och inskränkthet. Ibland tar processen några dagar, ibland veckor – till och med månader.

Idéer stöts och blöts. Hissas och sänks. Papper skrynklas och pennor bryts. Man är kung eller drottning och helt värdelös. Ibland inom loppet av fem minuter.

Varför utsätter man sig då för detta?

Det har jag funderat mycket på. Drivkraften.

         Det populära svaret är väl att det är ett varierat yrke, ny utmaningar hela tiden o s v.

Men om man går in i sig själv kikar på bråtet som ligger där inser man att det finns olika sorters drivkrafter. Min är att jag är livrädd för att vara dåligt. Ett lungsjukt syskon till drivkraften att vilja vara bäst. Det är det som får upp mig på morgonen, varje dag. Och det hade nog varit så oavsett vad jag hade jobbat med.

Jag är så vansinnigt rädd för att vara dålig att jag inte känner igen mig i talesättet: ”Sikta mot stjärnorna…”. Men jag når trädtopparna lika ofta i min desperata klättring för att undvika källaren.